Alla dessa dagliga avsked

Lämnar Troy på dagis, han är jätte glad över att gå dit och springer glatt fram till grinden.
Men när vi väl kommit in på gården håller han mig hårt i handen, vägrar att släppa taget. Hans bästa dagiskompis kommer springades fram och ställer sig tätt intill Troy. Troy ler när han ser honom närma sig men leendet suddas sakta ut när han ställer sig bredvid. Han vet att jag snart kommer lämna honom.
Att lämna på dagis var inga som helst problem förut, men efter Tyson dog och efter vår semester på tre veckor har det blivit ett jobbigt avsked varje dag. Han gråter, ber att jag inte ska lämna honom, skriker efter mig, slår den fröken som försöker närma sig och trösta...
Det är svårt att vända på klacken och bara gå.
Visst vet jag att tårarna slutar rinna några minuter efter jag gått, visst vet jag att han älskar att vara på dagis men det är fortfarande ett faktum att jag lämnar honom - mot hans vilja i detta läge.
Jag tänker att hans värld har blivit förändrad, han är medveten om att något man aldrig trodde skulle ske faktiskt kan hända. En person i ens närhet kan försvinna, dö. Han är kanske inte så pass mogen att han kan tänka just i dessa tankegångar men faktum kvarstår att någon i familjen nu plötsligt bara finns på bild hemma.
Detta innebär, i mina tankar, ett stort slag i hans trygghet. Den trygghet som vi varje dag kämpar för att bygga upp, redan från första andetaget i ett barns liv. Tryggheten kommer från sina nära, oftast sin mamma och pappa. Sedan blir det mer och mer märkbart att vi är en familj, en enhet med eventuella syskon inblandade.
Men när ett syskon bara försvinner... vad händer då i ett barns värld?
Vi är mycket noga med att prata ofta och noga om Troys lillebror Tyson som nu är död. Vi uttrycker oss inte att han "gått bort" eller "somnat in". Vi vill inte ställa till det i Troys värld att någon bara kan försvinna genom att "gå bort" tänk alla gånger någon av oss ska gå bort på fest, gå ut i skogen osv... Samma gäller med att "somna in", hur ska vi kunna förspråka att gå och lägga oss och sova om dessa tankar börja spöka, vem vill somna om man då kanske bara försvinner...
Vi vill heller inte ge förklaringen att lillebror va sjuk - för som alla vet är ett dagisbarn sjuk för jämnan, och det kan även gälla föräldrar, vänner, släktingar - vi vill inte att Troy ska bli orolig för att någon kan försvinna och dö så fort de är sjuka.
Än så länge behöver han ingen förklaring till varför lillebror har dött. När den dagen kommer kan vi förhoppningsvis ge ett svar... Vissa frågor vill jag inte svara på.
Hur som helst, Troys värld av trygghet är förändrad, det märks tydligt på honom. Och det enda vi kan göra är att dag för dag ge honom all den kärlek och försök till trygghet som vi kan. Även om detta innebär många tunga avsked - som också sedan avslutas med kära återföreningar.

Det känns så orättvist att så mycket tankar, känslor och ansvar ska läggas på så små axlar.

Paniken och tankarna om storebrors sorg

Jag sitter ensam vid köksbordet, händerna hårt knutna framför mig.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner hur smärtan sakta äter upp mig innefrån.
Det blir tyngre och tyngre att andas och magen kniper sig och ger spänningar upp mot bröstet.
Paniken stiger och jag försöker tänka klart, fokusera på andningen och inte tappa kontrollen.
Det enda som ekar i mitt huvud är "jag vill inte"... "jag vill inte"...

Efter ca tio minuter släpper smärtan invändigt och magen börjar sakta slappna av, jag känner hur jag andas och hur hjärtat slår. Det värker fortfarande men paniken är borta. Huvudvärken träder fram och påminner mig om min livssituation.

Jag ser på de svart/vita fotografierna på Tyson som hänger på väggen ovanför trappan, han var så fin. Han gav mig så mycket i livet och jag kunde inte ens ge honom ett år att leva. Jag kunde bara finnas där och se på när han sakta bara blev sämre och sämre.
Sedan tittar jag på fotografierna på Troy, den kärleksfulla storebrodern som fortsätter sitt liv precis som vanligt. Han sörjer han också, på sitt sätt. Han är ledsen att lillebror inte kommer tillbaka, men han slutar inte leva för det. Han vet att lillebror Tyson är död och inte kan komma tillbaka, men för honom är det inget hemskt. Det är ju livet.

Jag önskar jag kunde se livet mer ur ett barns perspektiv.

Lillebror såg annorlunda ut, men vad spelar det för roll?
Lillebror fick äta genom en slang, först i munhålan och sen i magen - vadå är det konstigt? Lillebror började krampade och mamma och pappa fick ge honom medicin och ibland syrgas genom en mask över ansiktet - jaha, då slutade han att krampa och inget mer med det.
Lillebror måste ta sprutor och lämna blodprov ofta, jag vet att det gör ont, men det är ingen fara, doktorn gör det för att man ska bli frisk och man får alltid ett klistermärke efteråt.
Lillebror slutade andas och ambulansen fick komma hem till oss några gånger och hjälpa honom, det är väl tur att det finns ambulans och en doktor som hjälper lillebror när han är jätte sjuk!
Lillebror var väldigt sjuk och fick bo på sjukhus en lång tid med mamma, ja och på sjukhuset är det också många andra barn som bor och är väldigt sjuka!

Hemma en kväll efter jag varit hos en kompis och lekt gråter mamma och pappa och säger att snart kommer några och ska hämta lillebror och köra honom till änglarna för han lever inte längre, han är död nu och då blir man en ängel.
Och tänk, då får man vara uppe vid molnen och kan hoppa på molnen så det kittlar massor i magen. Fast lillebror är ändå ledsen att han inte kan komma tillbaka till oss, men vi tänder ljus i fönstret varje dag så han kan se att vi tänker på honom. Ibland åker vi också till en plats där det är många ljus tända för alla andra som också är änglar och bor uppe i molnen. Så lillebror är inte ensam däruppe och han kan alltid se mig säger mamma, men jag tror inte han ser mig när jag sitter inne på toaletten med dörren stängd.
Och jag kan aldrig se honom.