Paniken och tankarna om storebrors sorg

Jag sitter ensam vid köksbordet, händerna hårt knutna framför mig.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner hur smärtan sakta äter upp mig innefrån.
Det blir tyngre och tyngre att andas och magen kniper sig och ger spänningar upp mot bröstet.
Paniken stiger och jag försöker tänka klart, fokusera på andningen och inte tappa kontrollen.
Det enda som ekar i mitt huvud är "jag vill inte"... "jag vill inte"...

Efter ca tio minuter släpper smärtan invändigt och magen börjar sakta slappna av, jag känner hur jag andas och hur hjärtat slår. Det värker fortfarande men paniken är borta. Huvudvärken träder fram och påminner mig om min livssituation.

Jag ser på de svart/vita fotografierna på Tyson som hänger på väggen ovanför trappan, han var så fin. Han gav mig så mycket i livet och jag kunde inte ens ge honom ett år att leva. Jag kunde bara finnas där och se på när han sakta bara blev sämre och sämre.
Sedan tittar jag på fotografierna på Troy, den kärleksfulla storebrodern som fortsätter sitt liv precis som vanligt. Han sörjer han också, på sitt sätt. Han är ledsen att lillebror inte kommer tillbaka, men han slutar inte leva för det. Han vet att lillebror Tyson är död och inte kan komma tillbaka, men för honom är det inget hemskt. Det är ju livet.

Jag önskar jag kunde se livet mer ur ett barns perspektiv.

Lillebror såg annorlunda ut, men vad spelar det för roll?
Lillebror fick äta genom en slang, först i munhålan och sen i magen - vadå är det konstigt? Lillebror började krampade och mamma och pappa fick ge honom medicin och ibland syrgas genom en mask över ansiktet - jaha, då slutade han att krampa och inget mer med det.
Lillebror måste ta sprutor och lämna blodprov ofta, jag vet att det gör ont, men det är ingen fara, doktorn gör det för att man ska bli frisk och man får alltid ett klistermärke efteråt.
Lillebror slutade andas och ambulansen fick komma hem till oss några gånger och hjälpa honom, det är väl tur att det finns ambulans och en doktor som hjälper lillebror när han är jätte sjuk!
Lillebror var väldigt sjuk och fick bo på sjukhus en lång tid med mamma, ja och på sjukhuset är det också många andra barn som bor och är väldigt sjuka!

Hemma en kväll efter jag varit hos en kompis och lekt gråter mamma och pappa och säger att snart kommer några och ska hämta lillebror och köra honom till änglarna för han lever inte längre, han är död nu och då blir man en ängel.
Och tänk, då får man vara uppe vid molnen och kan hoppa på molnen så det kittlar massor i magen. Fast lillebror är ändå ledsen att han inte kan komma tillbaka till oss, men vi tänder ljus i fönstret varje dag så han kan se att vi tänker på honom. Ibland åker vi också till en plats där det är många ljus tända för alla andra som också är änglar och bor uppe i molnen. Så lillebror är inte ensam däruppe och han kan alltid se mig säger mamma, men jag tror inte han ser mig när jag sitter inne på toaletten med dörren stängd.
Och jag kan aldrig se honom.