Alla dessa dagliga avsked

Lämnar Troy på dagis, han är jätte glad över att gå dit och springer glatt fram till grinden.
Men när vi väl kommit in på gården håller han mig hårt i handen, vägrar att släppa taget. Hans bästa dagiskompis kommer springades fram och ställer sig tätt intill Troy. Troy ler när han ser honom närma sig men leendet suddas sakta ut när han ställer sig bredvid. Han vet att jag snart kommer lämna honom.
Att lämna på dagis var inga som helst problem förut, men efter Tyson dog och efter vår semester på tre veckor har det blivit ett jobbigt avsked varje dag. Han gråter, ber att jag inte ska lämna honom, skriker efter mig, slår den fröken som försöker närma sig och trösta...
Det är svårt att vända på klacken och bara gå.
Visst vet jag att tårarna slutar rinna några minuter efter jag gått, visst vet jag att han älskar att vara på dagis men det är fortfarande ett faktum att jag lämnar honom - mot hans vilja i detta läge.
Jag tänker att hans värld har blivit förändrad, han är medveten om att något man aldrig trodde skulle ske faktiskt kan hända. En person i ens närhet kan försvinna, dö. Han är kanske inte så pass mogen att han kan tänka just i dessa tankegångar men faktum kvarstår att någon i familjen nu plötsligt bara finns på bild hemma.
Detta innebär, i mina tankar, ett stort slag i hans trygghet. Den trygghet som vi varje dag kämpar för att bygga upp, redan från första andetaget i ett barns liv. Tryggheten kommer från sina nära, oftast sin mamma och pappa. Sedan blir det mer och mer märkbart att vi är en familj, en enhet med eventuella syskon inblandade.
Men när ett syskon bara försvinner... vad händer då i ett barns värld?
Vi är mycket noga med att prata ofta och noga om Troys lillebror Tyson som nu är död. Vi uttrycker oss inte att han "gått bort" eller "somnat in". Vi vill inte ställa till det i Troys värld att någon bara kan försvinna genom att "gå bort" tänk alla gånger någon av oss ska gå bort på fest, gå ut i skogen osv... Samma gäller med att "somna in", hur ska vi kunna förspråka att gå och lägga oss och sova om dessa tankar börja spöka, vem vill somna om man då kanske bara försvinner...
Vi vill heller inte ge förklaringen att lillebror va sjuk - för som alla vet är ett dagisbarn sjuk för jämnan, och det kan även gälla föräldrar, vänner, släktingar - vi vill inte att Troy ska bli orolig för att någon kan försvinna och dö så fort de är sjuka.
Än så länge behöver han ingen förklaring till varför lillebror har dött. När den dagen kommer kan vi förhoppningsvis ge ett svar... Vissa frågor vill jag inte svara på.
Hur som helst, Troys värld av trygghet är förändrad, det märks tydligt på honom. Och det enda vi kan göra är att dag för dag ge honom all den kärlek och försök till trygghet som vi kan. Även om detta innebär många tunga avsked - som också sedan avslutas med kära återföreningar.

Det känns så orättvist att så mycket tankar, känslor och ansvar ska läggas på så små axlar.